Lågaffektivt bemötande – en vattendelare

Debatten om lågaffektivt bemötande i skolan har pågått det senaste året – och präglats av högt tonläge och personpåhopp. Vi reder ut argumenten, som ofta blivit missförstådda.

Johan Sander är förstelärare på Aggarpsskolan i Svedala, och säger att han blivit hjälpt av metoden, som i korta drag går ut på att hantera (lågaffektivt), utvärdera och förändra.
– Som lärare måste man ju ha massvis med olika verktyg. Jag tror ju att ett lågaffektivt förhållningssätt ökar möjligheterna för alla elever, även om man inte måste vara lågaffektiv mot alla.
Han uppger att han har färre konflikter och bättre studiero i klassrummet.
– Jag kan se att när det uppstår något som jag måste jag avstyra på ett lågaffektivt sätt. Det är ramar och strukturer som gör att man inte hamnar i att en elever välter sin bänk eller springer ut ur klassrummet. De tre delarna i metoden är för mig lika viktiga och centrala, och ju mer jag utvärderar och förändrar, desto färre hanteringar sker. Annars får jag hantera och hantera.

Ingen quick fix
Sara Bruun är lärare på Ringsjöskolan i Höör.
– Jag tycker att det är ett bra förhållningssätt att använda – när det är korrekt använt. Min utgångspunkt är att många skolor använder metoden fel. Det har framställts som att man inte ska ta någon konflikt, det vill säga titta åt andra hållet. Det handlar det inte om alls. Korrekt använt fungerar det framför allt i våldsamma situationer.
Sara Bruun menar att lågaffektivt bemötande inte är en ”quick fix” som kan eller ska användas på alla elever.
– Det fungerar inte att var sträng mot en neuropsykiatrisk elev, men andra kan man säga till, för de testar var gränsen går. Man måste alltid ha gränser i klassrummet, det är a och o.
Vad tycker du om debatten?
– Den har helt spårat ur måste jag säga. Det blir helt svart eller vitt. Antingen ska eleverna slängas ut ur klassrummet, eller så ska man bara tassa runt. Det är inte så i praktiken. Ibland funkar det att vara sträng, ibland att vara lågaffektiv, ibland funkar en medelväg.

Stor ökning av incidenter
Irene Ziverts är huvudskyddsombud vid Lärarnas Riksförbund i Stockholm stad och har synts i debatten då en skola plötsligt haft en stor ökning av våldsamma incidenter.
– Det blev förödande, elever kastade sten och cyklade inomhus och knuffade lärare in i väggen. Dödshot mot lärare förekom. Vi kunde inte härleda explosionen av incidenter till något annat än det förändrade sättet att bemöta elever.
Hon fortsätter:
– Det är olyckligt att man så okritiskt anammar en metod utan att det finns några som helst belägg för att den fungerar. Jag tror att lärare redan beter sig delvis på det här sättet, och anpassar sig efter situationen.
I debatten har det höjts röster om att skolan inte använt metoden rätt. Rektorn har avböjt att intervjuas för artikeln och Irene Ziverts är först också tveksam, då hon blivit utsatt för personliga påhopp i debatten.

Dämpa risken för våld
Psykologen Bo Hejlskov Elvén har varit navet i debatten: det är han som är metodens ansikte utåt.
– Jag kom in på lågaffektivt bemötande eftersom jag är neuropsykolog och jobbar med personer som har kraftiga hinder. Det finns ingen annan metod som hanterar beteendeproblem. Den handlar om att inte trigga situationen så att de blir mer våldsamma. Vi måste dämpa risken för våld, och det gör vi med hjälp av olika metoder i en verktygslåda.
Han menar att de som kritiserat ”inte har en aning om vad metoden handlar om”.
– Det är rena feltolkningar. Då har man inte satt sig in i metoden.
Bo Hejlskov Elvén riktar skarp kritik mot kritikerna.
– De är inte kritiska, de vill öka befogenheterna att använda våld i skolan. Det är en del av en politisk agenda, kopplad till Liberalerna, de vill göra skolan mer auktoritär. Det är enormt amatörmässighet som präglar debatten. Det finns inte ett enda argument mot metoden, det är enbart ren politik och inget annat.
I debatten har Bo Hejlskov Elvén ofta setts i en slags duell mot Isak Skogstad, tidigare lärare och debattör och sedan i höstas skolpolitisk expert hos just Liberalerna. Han är kritisk till metoden, men vill inte ställa upp på en intervju, utan lämnar en skriftlig kommentar:
– Det Bo Hejlskov påstår stämmer så klart inte. Låt oss, inte minst för svensk skolas skull, undvika att sprida felaktiga uppgifter i ett överdrivet högt tonläge. Det tjänar ingen på.

Pratar förbi varandra
Carl Hellström är liksom Bo Hejlskov Elvén psykolog.
– Lågaffektivt bemötande togs fram för att bemöta utagerande personer med neuropsykiatriska diagnoser, och för denna grupp tror jag att metoden är bra. Men jag är skeptisk när den används i skolan mot vanliga elever. Självklart ska lärare inte gå upp i affekt, men lågaffektivt bemötande består av tekniker som att sätta sig på golvet och inte se upprörda elever i ögonen. Vi bör förvänta oss mer av elever än att de måste behandlas så.
Han menar att man i debatten pratar förbi varandra.
– Många som försvarar metoden menar att den fungerar bra när den används för elever med diagnoser, medan kritiker vänder sig mot när den framställs som en lösning för alla elever.
Carl Hellström fortsätter:
– Jag önskar att debatten handlade mer om när metoden fungerar, snarare än om den fungerar. För en skola med mycket stök och våld är det svårt att tro att lågaffektivt bemötande skulle lösa problemen, medan för en liten grupp med elever som har särskilda behov så kan det nog vara utmärkt. Men det behövs mer forskning på området.